12 oktober 2012

Gästblogg från Uppsala: "Facebook blev vår bänk i parken"

Här är den sjätte och sista gästbloggen för den här gången.  Den kommer från den lokala Hyresgästföreningen i Gränby.


För ett år sedan svepte en chockvåg genom Gränby. ”43 procents höjning av hyran” sa värden, och vi som bor här drog efter andan. När det kommer bud om orimliga hyreshöjningar, då rister det i stammarna. Allt förändras i ett slag. Det är ju våra hem de pratar om, våra bostäder, våra liv!

För att mobilisera motstånd behövs mötesplatser. Vi hittade varandra på Facebook. Gruppen Stambyte i Gränby växte, och snart var över tvåhundra grannar uppkopplade i ett nätverk av högljudd diskussion. Det kändes förbannat bra, att få sätta ord på all den ensamhet, ilska, rädsla och uppgivenhet som skapats i kölvattnet av Rikshems chockbud. Facebook blev vår ”bänk i parken”.

Men hyresvärdar i Sverige idag har så mycket makt. En högljudd diskussion på Internet stör och irriterar, men det behövs mer för att utjämna oddsen. I förhandlingsrummet är positionerna låsta redan från början. När ägarna vill höja hyran med tretusen spänn kan hyresgästerna pruta blott en hundring innan värden börjar prata om Hyresnämnden.

Det är lätt att bara vilja ge upp. Packa och dra. Men vart? Har man jobb och kanske också barn i stan är det inte bara att flytta. Har man inget jobb, då får man vare sig banklån eller hyreskontrakt. I den lokala hyresgästföreningen dammade vi av några gamla beprövade verktyg. Dörrknackning, namninsamling, informationsmöten och debatter. Lappar i fönstren, insändare, artiklar och uppvaktning av politiker. Vi läste på, diskuterade och lärde oss om stamrenoveringar, bruksvärden och hyresnämnden. Jo, det tog tid. Det var träligt. Ibland helt hopplöst. Vi hade möten i styrelsen där vi tyckte olika, men också möten där vi efter alldeles för långa diskussioner faktiskt lyckades fatta gemensamma beslut, trots olika åsikter. Och att ha en egen organisation och gemensamma beslut i ryggen, det ger en styrka som inget fria nätverk i världen kan ge.

Kanske måste man få sitt boende hotat, liksom känna konsekvenserna in på bara skinnet, för att orka? Är det inte just hos boende själva som det verkliga motståndet mot dagens hyrespolitik kan få näring och växa sig riktigt stark? Hur stödjer en stor organisation sådana initiativ? Vad kan tjänstemän och förtroendevalda längre in i Hyresgästföreningen göra? Kanske kan man göra mycket mycket mer, eller annorlunda, än idag?

Det har varit ett lärorikt år. Engagemanget har skapat sammanhang som vaccinerar mot den värsta ensamheten och rädslan. Gränby har blivit en om möjligt ännu bättre plats att bo på. Men så kommer det inte att förbli. Med sorg i hjärtat och växande ilska tvingas vi förstå att vårt hårdnackade motstånd bara räckte en bit på väg. Många har flyttat, och fler är på väg.



Men vi rörde i alla fall om i grytan. Det var värt allt slit. Vi tvingade vår värd att lyssna, och också komma oss delvis till mötes. Bland annat kommer de som bott här länge kunna välja om man vill ha total make-over av sitt hem, eller en varsammare, mindre omfattande renovering. Vi hoppas att andra fastighetsägare kommer följa efter. Var ska alla människor annars bo?


En renovering ska inte tvinga bort en enda hyresgäst från sitt hem! Med gemensamma beslut i ryggen kan man göra motstånd. En stor organisation med över en halv miljon medlemmar borde kunna vara en bra grund för alla som vill höja rösten i detta mycket grundläggande krav. En renovering ska inte tvinga bort en enda hyresgäst från sitt hem.

Åse Richard, Ismail El Harbiti, Eva Byegård, Maisoun Zaza, Jeanette Åberg, Camilla Wettergren, Bernhard Woll, Nevenka Ivis och Birgit Friberg Styrelsen för LH Gränby

Inga kommentarer: